All lyrics written by Henrik Kindvall

1. Vemod (intro)
2. Minnen Från En Söndervittrad Skepnad
3. I Vildmarkens Majestät
4. Lindormen
5. Snärjad
6. När Allt Tystnar



1. VEMOD (intro) 
Instrumental


2. MINNEN FRÅN EN SÖNDERVITTRAD SKEPNAD 
En urgammal offerlund i mitten av en lövskog 
Belägen längs daggfrisk äng, just vid repad stenfog 
Där mången hirdar kämpade, men de av döden togs 
För de fallna vi nu kura skymning i tussmörkret 

En stenstod mäktig ståendes, av tiden den har ärgats 
Staturen gråblek, den av töckendimmor färgats 
Där galdurkonster sedan länge haro frambesvärjats 
Mytiska symboler äro ristade i stenen 

CHORUS:
Magiska runor formades av hirden 
Skaldade, galdrade under pestatiden 
Besjungna för dem som för hären spillde sitt blod 
En söndervittrad skepnad uppå liden 
Minnes nu forna dagar och striden 
Då svartaste döden slutligen reste denna stod 

Utharkrunor ristade av svunna tiders präster 
Att tälja om de ryttare, dödens mörka gäster 
Gammal kunskap dväljs i runor stoden där befäster 
I nattens dunkla sken de hedrar våra anor 

Ett slagfält invid dödens lund bland fallna nordbärsärker
Pulserande, glimrande, glittrande det stärker
Våra gamla kvädesord som själavrån knappt märker
Nu de åter danas fram i mörka nordanatten

CHORUS:
Magiska runor formades av hirden 
Skaldade, galdrade under pestatiden 
Besjungna för dem som för hären spillde sitt blod 
En söndervittrad skepnad uppå liden 
Minnes nu forna dagar och striden 
Då svartaste döden slutligen reste denna stod


3. I VILDMARKENS MAJESTÄT 
Bäddad i fodermarkens soldränkta praktsal 
Står fura och gran med böjd pelarrot 
Där märgel varslar om grogrundig fröjdedal 
Styrkt av basalt spridd vid bergets fot 

I utmarkens brådfång där blidbäcken prålar 
Höres skvalpet från vattnets brus 
Danad under sommarsolens strålar 
Forsar den båld, men ändå abstrus 

CHORUS:
Solvagnen drar över utmarkens prakt 
Sitt skimmer över naturen den har lagt 
Dess strålar följa bäckens fjät 
Med ytan sluts en förtrollad pakt 
Så bjärt den skiner i sagolik trakt 
Insvept i vildmarkens majestät 

Välklangstoner från vildmarkens yster 
Giljar den bistraste kvinna och man 
Men ännu i nejden, står sargad fura dyster 
Vindpinad, stormgudens andedrag vann 

Dess krona bleknar i solens arkadljus 
Och gynnas ej utav värmens huld 
Men bäcken alstras i ett välmående rus 
På dess yta speglas ett skimmer av guld 

CHORUS:
Solvagnen drar över utmarkens prakt 
Sitt skimmer över naturen den har lagt 
Dess strålar följa bäckens fjät 
Med ytan sluts en förtrollad pakt 
Så bjärt den skiner i sagolik trakt 
Insvept i vildmarkens majestät 

Bortom gemaket skymtas döda stammar 
Sargad bark vid den gruvligaste mo 
En tröstlös ävlan, fodermark ej ammar 
Och ingen i dess dunkel finna ro 


4. LINDORMEN 
När natten blickar mot gryning 
och månen bytes mot sol 
En rungande hymn, över jordhålors ymn 
Så tystnar den spelande Näckens fiol 

Då fryser hela naturen 
ty det ilar längs dess rygg 
Ur det mörka hål, ett flammande bål 
där lindormen, urgammal slumrat trygg 

Dess sinne är präglat av ondska 
och underjorden den styr 
Ur lindormens nos, ett svavelklätt os 
där brinnande, vredgat etter nu pyr 

CHORUS:
Med ett skal bepansrat av hårda fjäll 
som simpelt krossar svärdets klinga 
Lindormen träder på stenprydd häll 
lyfter sakteligen sina vingar 
Beger sig ut över dimmornas dok 
Uti morgon, disig, tung och gräll 
Drar svansen efter sig likt ett ok 
Som skrapar vasst likt en skalpell 

Nu flyger den över dess himmel 
som är bortglömd för all tid 
Där skog och sjö, och vind och snö 
i hundratals år har vilat timid 

Ett förtrollat sagoväsen 
som slumrat i dess hål 
Men den rungande hymn, över jordhålors ymn 
åter har väckt dess bävande vrål 

Nu måste du galdra trollsång 
du bidande, resliga skald 
Ett kväde så blid, över dalgång och lid; 
sålunda lindormen äro befalld 

CHORUS:
Med ett skal bepansrat av hårda fjäll 
som simpelt krossar svärdets klinga 
Lindormen träder på stenprydd häll 
lyfter sakteligen sina vingar 
Beger sig ut över dimmornas dok 
Uti morgon, disig, tung och gräll 
Drar svansen efter sig likt ett ok 
Som skrapar vasst likt en skalpell 

Nu draken drömmer stilla 
av skaldens galdersång 
En sövande ton, ifrån bergets tron 
och lindormen slumrar åter en gång


5. SNÄRJAD 
Uti soldränkt dal 
Där vinden sveper sval 
Ett vallhjon vandra miltals från hembygden 
Mot horisont han ser 
En sol där dignar ner 
Beger sig då hemåt mot skogsskygden 

Då en ljuvlig sång 
Höres gång på gång 
En sällsam stämma från den mörkaste skog 
Trollbundet hjon 
Av en underskön ton 
Ty sinnet och viljan sången från dig tog

CHORUS:
Arma dig som av skogsfrun snärjdes 
Dig som hon lurade från hem och härd 
I mångmilaskogar ditt lynne tärdes 
Följandes en (luden) svans på din färd

Efter sång du går 
Tills du skogen når 
Där avtar plötsligt underskön stämma 
När du så gör halt 
Skymtar en gestalt 
Undermedvetet vet du, du är hemma 

Den fagraste mö 
Lynnigt dig förför 
Men du förmås ej se den ihåliga rygg 
Älskogen så rår 
Förtrollad du står 
Och borta ur sinnet är hustrun, skygg 

"Lömska planer de väsen nu smida 
Undergångens våndande lida 
Sakta på ditt öde du bida" 

CHORUS:
Arma dig som av skogsfrun snärjdes 
Dig som hon lurade från hem och härd 
I mångmilaskogar ditt lynne tärdes 
Följandes en (luden) svans på din färd 

Ensnårsris som bädd 
I vitt är hon klädd 
Den underliga varelse, känd som råhanna 
Förför och förstör 
Beströr och förgör 
Hon som din hustru var dag förbanna 

Dagar följer drömskt 
Men hustrun ej är glömsk 
Ty när solen går ner det råder huldrekvällning 
Men hon vet att bot 
Tas bäst där man fått sot 
I hustrun illfundigt gror en vedergällning 

"Tibast och vändelarot 
Tvi vale mig som lärde dig bot!" 

"Skogskvinnfolk framför dig niger 
Och bringar dig en död så diger 
Sakta nu åter solen stiger 
Slutet på den tunga strävan" 

CHORUS:
Arma dig som av skogsfrun snärjdes 
Dig som hon lurade från hem och härd 
I mångmilaskogar ditt lynne tärdes 
Följandes en (luden) svans på din färd


6. NÄR ALLT TYSTNAR 
Enslig stig går mot lundars fång 
Upp till gläntan vid skogens bryn 
Månen stiger nu ännu en gång 
Dansar stillsamt upp mot skyn 

Vinden avtar i kvällningens hand 
Mojnar och lägger sig togligt ned 
Mörkret sprids över trollbundet land 
Ulven ylar på enslig hed 

Månen splittras, nu syns blott halv 
Ulvens jämmer det svinner bort 
Ekot avtar i berggrundens valv 
Natten tar över kvällningens lott 

När allt tystnar blir landet som nytt 
Dimman sveps över gran och bok 
Lägger sitt täcke på djur och knytt 
Omslutes uti töckendok