All lyrics written by Henrik Kindvall

1. Jordegryning (Världsalltets Konstnär)
2. En Höstlig Storm
3. Häxhammaren
4. Gygror Sjöng En Trolsk Madrigal
5. Under Månens Brio
6. Uti Helvetessalen
7. En Diffus Kontur
8. Hjälten
9. Fjättrad Uti Kedjor Av Brons
10. Ett Sista Farväl (Jordeskymning)


1. JORDEGRYNING (VÄRLDSALLTETS KONSTNÄR) 
I ångande dunst över granskogen
Satt fullmånen
gulröd och trind
Lyste ock skarpt uppå ödslig hed
Ljuset föll ned
på en ensammer lind

Därinne vilade vinglöser orm
Vakandes fromt
över gullprydd juvel
Särlanatten gliade ömt
Då månkruset tömts
över stjärnors sel

Fladdrande lyktor i nattens särk
Ett förtrollande verk
som var irrblossens sken
Månen gav dem en gränslös kraft
Som mörkret haft
men ej ristats i sten

CHORUS:
Här skapades historiens magi
Ymnig elysei, i regnbågsklar regi
Trolska bilder fjärmade all agoni
...och jorden grydde blid och yster
En andekonstnär höljd i dunklets mörka vrå
Där själgastar gå, och dimma ligga grå
Danade så fram de oceaner blå
...och mörkret dräptes av dess lyster

Då gryningen fortskred i alltets värld
I en arkadisk färd
Tog tussmörkret vid
Trollpackor kallade milans män
Förslavade dem
I evinnerlig tid

Resar dvaldes i urbergets hjärta
Fjärran ljusets svärta
I mörkrets mo
Men älvafolkets livliga dans
Försatte dem i trans
Och gav dem ej ro

Yster liksom sländors vimmel
En stjärnströdd himmel
gav levnadssättet
Penseldrag sveptes över skyn
Det var konstnärens vy
som skapade porträttet

CHORUS:
Här skapades historiens magi
Ymnig elysei, i regnbågsklar regi
Trolska bilder fjärmade all agoni
...och jorden grydde blid och yster
En andekonstnär höljd i dunklets mörka vrå
Där själgastar gå, och dimma ligga grå
Danade så fram de oceaner blå
...och mörkret dräptes av dess lyster


2. EN HÖSTLIG STORM 
Molnen drar, framåt hastigt far
Illröda uppå svarta skyars himlavalv
Regndroppar, piskar grantoppar
Så ljuder ekande tordönsskalv

Sunna fadd, en gång hon var stadd
Men i stormens tunga dis hon skymtas allför svagt
Skimmerguld, skänker oss huld
Men ack, hennes färger skimrar så vagt

En oväderssång
Drar över skog och vång
Där höstens kalla nordstjärna nu är stadd
Sunna manar på
Eldfängd i sitt skrå
Men fjärran äro sommarfägnad

Åskan går, blixtarna slår
Ohyggligt det hamrar, ljungar och rungar
Stormens skri, nu slår sig fri
Himmeln har blottat sin tunga

Sargad nejd, brådgråa fejd
Mellan solens värn och höststormens dryader
Bringar död, släcker Sunnas glöd
Tyfoner virvlar uppå kalla mader

Inget kan nu gro
På dimbeslöjad mo
Och blodet isar uti varje människas kropp
Här finns ingen ro
Här kan ingen bo
Ty höstmörkret släckte allt hopp

Sol bytts ut, allt äro slut
Och höstmörkret härskar åter över nordrönt land
Kylan tär, i dess mystär
Årstiden knyter trolska vemodsband


3. HÄXHAMMAREN 
Sluten av mörker i ensamhet
Slagen i kedjor av kallaste stål
Sitter en kvinna i bitterhet
Uti jordens djupaste hål
Tiden den rinner sakta utför
Nu väntar straffet för kätteri
Ty detta äro dagen hon dör
Att i båle brännas för häxeri

"Gömda uti kristna kammare
Rättskaffens män skrev hammaren"

CHORUS:
Klockan den klämtar,
timmarna går och går
Flammorna de väntar,
bålet sprakande står
Trollkonans öde,
historiens sidor når
Men vem minns den döde,
som upprättelse aldrig får?

Dansen aldrig någonsin skett
Den uppå Blåkullas svarta mo
Men hon var ju av helandeätt
Sålunda utav en falsker tro
Tankarna vandrade minut för minut
Där bidandet var den verkliga fasan
Men nu är glädjen och livet slut
Ty själ och kropp förgåtts i brasan

"Häxhammarens sidor till aska blev
Endast ett litet sår i historien rev"

CHORUS:
Klockan den klämtar,
timmarna går och går
Flammorna de väntar,
bålet sprakande står
Trollkonans öde,
historiens sidor når
Men vem minns den döde,
som upprättelse aldrig får?


4. GYGROR SJÖNG EN TROLSK MADRIGAL 
En symfoni utav bergakörer
Sjunger ut i sin fulla prakt
Dess stämmor förtrollar själen din
Vackra toner i nordlig trakt

Jökelporten stängd och låst
Dock bergsfolket gäster väntar
Lömska sången snärjer dig
Och på magiska porten gläntar

Gygrors sång vid fjällets fot
Där smältfloder stillsamt rinner
Binder dig uti själens väv
Ty in i berget du försvinner

CHORUS 1:
Berget besjunger en trolsk symfoni
Den leder ner i djupet, vartän du vandrar hän
Fordom har urberget styrkts av magi
Och huldligt nu den manar fram en själsbild så vän
Men synen är blott en falsk utopi
Som gjuter fast dig uti karga klippors morän
Du bytte sången mot sorgelegi
Ty nu du spärrats in i evighetens domän

Ljuset svinner bakom din rygg
Då berget sväljer dig levande
I korpsvart mörker grips du av skräck
Längs källrännilar trevande

Ett svagt sken flackar på bergavägg
Silhuetter skymtas i fackelljus
Gygrorna fjättrar dig uti stål
Och leder dig djupare in i sitt hus

Förståndet tas då sakta ifrån dig
Trevar fram, är så illa tvungen
Du leds till droppstensskapad tron
Uppå sitter självaste bergakungen

CHORUS 2:
Bergakungen ditt liv över rår
Sen den dagen gygror sjöng en trolsk madrigal
En mardröm som varar i tusentals år
Kedjor skramlar, då du famlar uti hans sal
Sänkt och förstenad uti själens snår
Inget giljar, saknar både vilja och val
Fjättrad i vansinnets famn, blint du står
Sen urminnes du lider alla helvetets kval

En mörkrets dröm i evig tid
I bergets djup du irrar an
Sjuk i sinn och dimhöljd blick
Dock ingen minns att du försvann

Du är nu ett med berget självt
Det har gnagt både minne och ben
Svunnet äro kött och blod
Ty ditt hjärta är belupet av sten

Fem ekskogar har vuxit upp
Och ruttnat ner sedan din dom
Tystnad härskar i mörkrets djup
Där går du allena, blek och tom

CHORUS 2:
Bergakungen ditt liv över rår
Sen den dagen gygror sjöng en trolsk madrigal
En mardröm som varar i tusentals år
Kedjor skramlar, då du famlar uti hans sal
Sänkt och förstenad uti själens snår
Inget giljar, saknar både vilja och val
Fjättrad i vansinnets famn, blint du står
Sen urminnes du lider alla helvetets kval


5. UNDER MÅNENS BRIO 
Hör! Hur nattliga vindar far bi
Uti stormkörens symfoni
Mylingar dansar uti harmoni
Mörkret har blåst i sin lur
Hör! I fjärran ljuda en sång
Uti trollskogens djupaste fång
Den varslar om att natten blir lång
Serent besjungs sten och fur

CHORUS:
I kronornas grenverk, blekvita strimman
Nästlar sig ned mot helgad mo
Andeljus i gastvulna timman
Förbereder rit enligt urgammal tro
En svag serenad i mörkret då kvadas
Under ärgade runstenar nio
Där spöklika irrsken togligt uppradas
En ceremoni under månens brio

Vålnader mässar och manar eld
Invid runstenars urgamla väld
Det blixtrar uti kaosets mareld
Flammor slår upp under jord
Marken skälver i kakofoni
Men sedan länge är sången förbi
Och enligt ritens histori
Har månen styrkt landet i nord

"I skydd under korpars vingar
när månen har vandrat sin ban
Vålnaders andar betvingar
en sköldbarriär kring fur och gran"

CHORUS:
I kronornas grenverk, blekvita strimman
Nästlar sig ned mot helgad mo
Andeljus i gastvulna timman
Förbereder rit enligt urgammal tro
En svag serenad i mörkret då kvadas
Under ärgade runstenar nio
Där spöklika irrsken togligt uppradas
En ceremoni under månens brio


6. UTI HELVETESSALEN 
Löften äro tomma ord
Skrivna uti syndarblod
Ty jag svor mörkrets trosed i en Luciferisk pakt
En allians jag slöt med han
Han som väcka döden kan
Min älskade manades åter av hans trolldomsmakt
Hennes vålnad på irrgångsfärd
Dömd av Hin Håles svärd
Två själar krossades för evigt av min akt

CHORUS:
Satans svärd dömde oss till tortyr i evig tid
Kontraktet blev på liv och död en evinnerlig strid
På färden nedåt, bespottades i gäck och nid
En resa genom portalen till Hels djupa hål
Bland fallna änglar och bland flammande bål
Piskad och pinad står jag och skottar kol
Mitt huvud smärtar från demonlika vrål
Fördömd, fördärvad, uti helvetessalen jag går

Och hon utan griftefrid
Som vandrar omkring rigid
I evigheters evighet är hon dömd till ensamhet
Sorgbetyngd uti sitt sinn
Hon saknar båd blod och skinn
Kan ej leva, kan ej dö, till sitt stora förtret
Men kastad äro tärningen
Och ej ogjord är gärningen
Ty löftet om ett liv blev till dunkelhet

CHORUS:
Satans svärd dömde oss till tortyr i evig tid
Kontraktet blev på liv och död en evinnerlig strid
På färden nedåt, bespottades i gäck och nid
En resa genom portalen till Hels djupa hål
Bland fallna änglar och bland flammande bål
Piskad och pinad står jag och skottar kol
Mitt huvud smärtar från demonlika vrål
Fördömd, fördärvad, uti helvetessalen jag går


7. EN DIFFUS KONTUR 
I er lömska katedral, i en väldigt upplyst sal
där prålar er vördnadsslöja, den dolda i en dal
Ni är ljusets andemän, så mycket svagare än
mörkrets griftevånda, som tar er en och en
I ondskans druckna rus, en skugga står diffus
som sakta rör sig ner mot, ljusets bjärta hus
De godas liv han har bragt, i himmelsk kristen trakt
Herkuliska krafter ävlas, hans jättelika makt

CHORUS:
Han våndas av er fägnad
En diffus och kall kontur
Av mörkrets makter, präglad
Sprungen från ondskans natur
Där månsken synes stråla
I mörka skuggans struktur
Där salens sken nu prålar
Sirar skuggans statur

En diffus kontur så kall, i katedralens tempelhall
mäktig hans avbild reses, han skola bli ert fall
Mantelaxlat själsblod, en reslig man så od
åkallar illfundsorden, där heligt en gång stod
Här rungar åskans sky, en blodröd, vidgad vy
reser sig över skuggan, där ljusets män nu gny
Här ljungar blixtars sken, en blossande griftescen
och fjärran hornblås ljuder, likt vindars dödssiren

CHORUS:
Han våndas av er fägnad
En diffus och kall kontur
Av mörkrets makter, präglad
Sprungen från ondskans natur
Där månsken synes stråla
I mörka skuggans struktur
Där salens sken nu prålar
Sirar skuggans statur

Hör! Er arma klagosång, snärjda i mörkrets fång
Pinade utav skuggan, som skrattar gång på gång
Fjättrade i armod, och tömda på ert blod
Hjälplösa ni gråter, i gny och sorgset vemod
Silhuetten blodet vaskar, ur de rättfärdiga maskar
Där fallna fanor brunnit, nu korpsvart sot och aska
Skarprättarlekamen, kväver dem som var män
Deras själar svunnit hädan, och kommer ej igen


8. HJÄLTEN 
Nedtyngd av huldrors andedräkt
Känner han livets låga släckas
Dränkt i drömmar, så förskräckt
Han vid griftegården väckas
Korpar cirklar runt fallen hjälte
Kvalmig jord där blodet fylla
Likstanken täcker mörka fälten
Och han vittrar en doft av gravmylla

CHORUS:
Djävulskt han från livet rycks
När bloddränkt, han vadar Styx
Gamla kors och stenar andas
Tungt då dödens gryning randas
Över kroppen skapas så en sfär
Ty livet är blott en chimär
Eterväsen i tusen strömmar
Ett vingslag, så dör hjältens drömmar

Så sluter han hålen i ögonen sina
Försöker minnas det rosenröda
Men enkom han fylls av pest och pina
Ty han ser blott legioner av döda
Han kväljer, svettas och sväljer
Söker, men förlagd äro livets nyckel
Eviga oår väntar vad än han väljer
Besegrad och lurad av dödens gyckel

"Kalla vindar om honom sveper runt
Silhuetter av tusentals korpvingar bider
Gastkramad väntar hans kropp på slutet
Mot skymningsland och evig dvala det lider"

CHORUS:
Djävulskt han från livet rycks
När bloddränkt, han vadar Styx
Gamla kors och stenar andas
Tungt då dödens gryning randas
Över kroppen skapas så en sfär
Ty livet är blott en chimär
Eterväsen i tusen strömmar
Ett vingslag, så dör hjältens drömmar


9. FJÄTTRAD UTI KEDJOR AV BRONS 
"Kom skata! Rid på Vintergata
Kom kråka! Sjung till Näckars stråkar
Kom korp! Förpesta by och torp
Kom ramn! Bind människa i kedjors famn"

Trollmodern uti kristallkulan ser
Visioner av hans hädanfärd
Järtecken skymtas i rymdens banér
Ödet i glitterhallens värld
Han fruktar livets sista stund
Dödens bistra tjut
Blicken vänds upp från denna lund
Då hon skaldar om hans slut

CHORUS:
"Jag gifver varken förslag eller råd
Ty spunnen äro din ödestråd
Förnimmer jag gör, ditt liv i sorg
Ty siandet äro min borg
På trollmaktens väsen du färdas skall
Till en guldbesmyckad bortglömd hall
Där skall du fjättras uti kedjor av brons
Till tonerna av galdurkonst"

Molnen öppnas i tordöner
Skalv uti hans hjärta
Ravnmoderns tusentals korpsöner
Greppar hans kropp i smärta
Kråka och skata togligt ser på
Då färden går över dal och lid
I djupet där guldprydda hallen stå
Fjättrad för all tid

CHORUS:
"Jag gifver varken förslag eller råd
Ty spunnen äro din ödestråd
Förnimmer jag gör, ditt liv i sorg
Ty siandet äro min borg
På trollmaktens väsen du färdas skall
Till en guldbesmyckad bortglömd hall
Där skall du fjättras uti kedjor av brons
Till tonerna av galdurkonst"


10. ETT SISTA FARVÄL (JORDESKYMNING) 
Berget blöder!
Avskyvärda väsen trevar längs väggar
River urberget djupt uti dess märg
Ängar glöder!
Eldar slickar markens själva hjärta
Kväver allt som förr kunde kallas hopp
Allstädes tystnad!
All fågelsång har dött och solen slutat lysa
En surrande tomhet är allt som består
Ingen lystnad!
Ty världen har dragit sin sista suck
Nu har tiden upphört med sin existens

På marken ligger en kvidande ängel
Fastfrusen uti skarens själva märg
Dess hjärta så skört likt liljans stängel
Brytes ned och skrumpnar i en gråsvart färg

Förnekelsens sötma är när jorden är fångad i sitt eget fängelse
Dömda utopier blir verklighet när världen smakar förgängelse

"Ängslan och ångest inför vad som komma skall
En framtidsvision förutan hopp
Ty livet känns förbannat och malplacerat"